Ruda är en karpfisk med lång ryggfena som är en uppskattad fisk vid mete. Rudan liknar karpen men saknar den senares karaktäristiska skäggtömmar och är heller inte lika avlång. Den har hög rygg, framför allt om gädda finns i vattnet. Saknas gädda antar rudan en kroppsform som är mer mörtlik, undantaget små dammar där kroppen kan vara liten och kompakt.
Utseende och storlek
De största sjörudorna kan bli cirka 45 centimeter med en vikt på 3,5 kilo, men vanligtvis är vikten betydligt lägre. Rudans färg kan variera, från nästan silver till guldfärgad eller mörkbrun. Rudan har stora fjäll (31-36 stycken) längs sidolinjen. Småvuxen eller lätt fördvärgad har den dock sällan haft någon större betydelse i folkhushållet.
Biologi och anpassningar
Rudor växer långsamt, men kan bli relativt gamla. Rudan är Sveriges mest seglivade fisk, som trots att den ursprungligen är en varmvattenfisk kan överleva att frysas in i bottenslammet i små gölar och sedan ”tina upp” nästa vår. Den har även en exceptionell förmåga att överleva i syrefattigt vatten eftersom den bland annat, vid behov, kan anpassa sina gälar så att de får en större yta. Utöver detta har den möjlighet att omvandla kroppens slaggprodukter till alkohol istället för mjölksyra.
Habitat och utbredning
Den lever i sötvatten som inte är alltför strömt. Den förekommer över större delen av Eurasien bort till Kina. Rudan har under århundraden planterats ut i princip i alla svenska landskap, till och med i Lappland. Det gör det omöjligt att spåra den naturliga utbredningen i Sverige, om den nu verkligen har invandrat på naturlig väg. Kanske följde den tåliga fisken med de första stationära jordbrukare som slog sig ner i södra Sverige, eller långt senare med katolska munkar som var vana att odla karpfisk i klostrens dammar i södra Europa.
Läs även: Flygplanens mekanik och en inblick i SAS verksamhet
Ekologi och föda
Arten förekommer rikligast i sjöar med dåliga syreförhållanden - den är nämligen känslig för konkurrens och rovfisk, men tål låga syrenivåer. Arten förekommer rikligast i störda sjöar med dåliga syreförhållanden. Slås andra arter ut av syrebrist vintertid har de ”sjön för sig själva”, möjligen kan också enstaka sutare överleva.
Rudan är mest aktiv i gryning och skymning. Smårudor äter plastiska kräftdjur och liknande. Större individer äter maskar, larver samt till och med växtdelar.
Fortplantning
Rudan leker under sommaren, maj - juni i regel. Där det finns tät vegetation lägger honan mellan 100 000 och 300 000 ägg som kläckts efter 5-10 dygn.
Kulturella och historiska anmärkningar
Att samma genetiska population kunde anta olika kroppsform och storlek var känt sedan länge och Olof Rudbeck nämner detta i sin "Atlantica" från 1600-talets slut. Rudan har under århundraden planterats ut i princip i alla svenska landskap, till och med i Lappland.
Läs även: Tidsplanering inför flygresan: Detta gäller på flygplatsen
Noterbart om rudas uthållighet
Rudan är Sveriges mest seglivade fisk, som trots att den ursprungligen är en varmvattenfisk kan överleva att frysas in i bottenslammet i små gölar och sedan "tina upp" nästa vår. Den är nämligen känslig för konkurrens och rovfisk, men tål låga syrenivåer.
Tabell: Snabb översikt över rudas kännetecken
| Egenskap | Information |
|---|---|
| Familj/typ | Karpfisk |
| Ryggfena | Lång |
| Maxlängd/vikt | ~45 cm, upp till 3,5 kg |
| Fjäll längs sidolinje | 31-36 stycken |
| Färg | Silver, guld eller mörkbrun |
| Habitat | Sötvatten, lugna eller svagt strömmande vatten |
| Föda | Kräldjur/kräftdjur, maskar, larver, växtdelar |
| Fortplantning | Maj-juni, 100 000-300 000 ägg |
Rudan är Sveriges mest seglivade fisk, som trots att den ursprungligen är en varmvattenfisk kan överleva att frysas in i bottenslammet i små gölar och sedan "tina upp" nästa vår. Den har även en exceptionell förmåga att överleva i syrefattigt vatten eftersom den bland annat, vid behov, kan anpassa sina gälar så att de får en större yta.
